Sdmforever-

Det var tidig förmiddag, vi hade alla ätit bananer till frukost, små söta bananer, men såklart så satt Ariana och tjejerna på ena sidan och jag, Ricky, The Divas på andra sidan. Jag satt bredvid Ricky, han berättade en historia om hur han som barn blev uttslängd ur 6 lektioner i rad. Jag satt och skrattade när han berättade och han log. Jag kunde känna hur Arianas blick brände i nacken men ignorerade henne. Om hon inte tänkte låta mig förklara, kunde hon lika gärna låta mig vara. Jag reste mig upp, och Ricky reste sig upp ögonblicket efter.

"Ska du dela in oss i grupper?" undrade han.

"Jag tror inte att någon kommer att lyssna på mig." Jag bet mig i underläppen.

Han log.

"Då får jag de att lyssna"

Jag harklade mig.

"Ursäkta, alla, ska vi, eh, dela in oss i grupper?"

Ingen rörde på sig. Ingen förutom Alison, som såg på mig med en nyfiken blick.

Jag såg mig lite nervöst omkring.

"Kan ni snälla lyssna, bara en sekund?"

De fortsatte bara prata. Okej, jag kunde också spela det här spelet.

Jag höjde mina fingrar till munnen och visslade det högsta jag kunde.

Alla snodde runt, med förvånade miner.

Jag var ursinnig.

"Nu lyssnar ni på mig, ni ska höra på allt jag har att säga och ska inte ens våga säga emot."

Ingen rörde på läpparna.

"Alison och Ariana går och fixar ved, Nora och Michelle fixar mat, Leah och Michael utforskar ön, Dan och Jenny kan jaga, Sarah och Carin kan leta efter frukter och bär..."

De två andra medlemmarna i The Divas blänger på mig och jag förstår att de ville vara med Alison, men jag bryr mig faktiskt inte.

"Det var allt." Säger jag och vänder mig om för att gå när jag hör hennes röst som en vass kniv genom ryggen.

"Du då? Vem ska du gå med?"

Jag vänder mig om och står öga mot öga med Ariana, hennes röst är kylig och hon har ett ansikte hugget i sten när hon pratar med mig, och om jag inte kände henne hade jag aldrig kunnat genomskådat henne.

Jag visste att hon var lika sårad som jag var. Hennes underläpp darrade, men det syntes knappt och hennes kinder var rosiga, det visste jag att de blev när hon var väldigt upprörd.

Jag försökte att svara men min hals var torr och jag kunde inte säga något.

Då steg Ricky fram.

"Mig."

Ariana såg på honom meden blick som sa: snälla-kom-tillbaka, men jag visste att han inte låtsades om den.

Hon lyfte på hakan och gav mig en sista blick innan hon gick iväg. Jag vände mig om och steg rasande iväg.

Ricky kom efter mig.

"Zoe, ta det lugnt. Vänta. Ey, Zoey!"

"Ricky, jag orkar inte längre. Jag vet inte vad jag ska göra."

Han tog min hand, men jag drog den tillbaka. Han försökte krama mig, men jag slet mig loss. Ricky suckade.

Jag började öka takten, jag började jogga och tillslut sprang jag allt jag hade. Jag bara lät adrenalinet rusa och sprang allt jag hade längs stranden. Jag sprang in i det blåa havet, det var så frestande och jag bara kunde inte låta bli. Jag sänkte mig själv i vattnet. Det steg över mitt huvud, bara för att hoppa upp en sekund senare och dra ett djupt andetag. Så höll jag på en stund, innan jag bestämde mig för att gå längre ut i havet. Jag fortsatte att simma, det var så befriande. Det var då det hände.

Jag kände någonting dra mig, det var som en magnetkraft. Jag försökte att simma tillbaka men kunde inte. Nu märkte jag hur långt borta från stranden jag var. Jag fick panik. "Hjälp! Någon, snälla hjälp!" Mitt huvud drogs ner genom vattnet, och jag tumlade runt. Jag plaskade mig upp, "Hjälp!" Mitt huvud drogs ner igen. Strömmen var väldigt kraftig nu och jag skriker allt vad jag har. Men ingen är där. Jag dras ner genom vattenytan och jag känner hur mitt syre tar slut. Jag kommer att dö.

Allt är svart. Vart är jag? Jag hostar till. Vatten kommer ut ur min mun.

"Hon lever!" Hör jag någons röst eka.

Jag försöker att lyfta på ögonlocken, men de känns så tunga. Jag känner mig så svag. Jag behöver vatten.

"Zoey Curtina. Hör du mig?"

Jag känner igen rösten, men kan inte riktigt placera rösten. Det är en tjej i alla fall.

"Zoey, snälla, hör du mig?"

Jag hör att hon gråter och snyftar.

Jag nickar lite på huvudet.

Hon kramar mig hårt.

"Zoey, det är jag, Alison."

Va?! Alison?!
Nu spärrade jag upp ögonen.

"Alison?"

Hon nickade och log. jag såg att hennes ögon var röda av gråt.

Jag log. Jag trodde att hon skulle vara glad att se mig död. Men istället räddade hon mitt liv.

"Ali, du räddade mig."

Hon ryckte på axlarna.

"Inte en så stor sak. Men du får inte berätta för någon!"

"Mina läppar är förseglade."

Hennes ansikte var böjt över mitt och jag såg ordentligt på henne, jag visste att hon ärligt var glad att jag levde.

Jag såg Ricky komma springande, bakom honom kom Ariana och Nora. Båda kom direkt och slängde sig på knä bredvid mig.

"Åh Zoey, åh Zoey!" Noras blick flackade oroligt och hennes tårar rann nerför hennes kind. Men det var ingenting jämfört med Ariana.

"Oh Dios! ¿qué debemos hacer ahora?! Zoey, hur är det gumman?"

Hon tog min iskalla hand i sina två händer.

"Hennes läppar är blåa!" Jag hörde hur Noras röst darrade.

Jag log svagt.

"Tack, jag älskar er. Alla." Med alla menade jag ju såklart Alison. Och Ricky.

Ariana log och kramade mig så hennes kind var tätt bredvid vid min. jag kunde känna hur våt den var av tårarna och hon viskade i mitt öra mellan snyftningarna: "Förlåt Zoey, snälla förlåt mig. Du kan ha Ricky, ta honom! Bara förlåt. Jag är och var en usel vän."

Jag viskade tillbaka: "Jag förlåter dig."

Sen kramades vi och log mot varandra.

Vad tycker ni ska hända efter? Några ideér? Annars kan ni gärna kommentera vad ni tyckte om dagens del :)

Alexis Jordan som Alison.